Gustav Skoogh gör mer plats för allt

Alla designuttryck ska vara möjliga. Det är grundtanken när Gustav Skoogh fantiserar om framtiden för sitt företag Sirka. Det lilla rummet på eXpression Umeå räcker inte till och nu söker han en verkstad – där vad som helst kan hända.

Kontorsgrannarna brukar fnissa lite när de tittar in i Gustavs bås. På några få kvadratmeter har han trängt in två bastanta ritningsskåp för pappersark och planscher. Kartonger från hans favorittryckeri står staplade framför en skrymmande skärmaskin. En skrivbordshörna utmanar fysikens lagar ytterligare.

Men formgivaren i fråga verkar inte lida av klaustrofobi. Tvärt om känns han mycket harmonisk, när han tillbakalutad på sin kontorsstol, berättar om den krokiga vägen till sitt yrke.

Gustav växte upp i den lilla tätorten Högsjö i Södermanland. Hans pappa jobbade på fabrik och hans mamma inom vård och omsorg. Familjen gav honom full frihet att utforska sina många och skiftande intressen – från pirater och bergsgorillor till Jimi Hendrix.

I tonåren började han lusläsa olika bloggar om jeansens kulturhistoria. Han sög upp all information han kunde hitta och sökte så småningom praktikplats på en nördig jeansbutik i Stockholm.

Designintresset var starkt, men det betydde inte att han visste vad skulle göra av det.

Så blev han tipsad om Konstfack. Och det var tur, för där hittade han sin flock av nytänkande formgivare och en slags kaotisk designfilosofi, som inte låter sig förklaras med enskilda exempel. Det verkar snarare handla om en vidöppen attityd och en vilja att alltid bejaka det originella.

När jag frågar Gustav vad han tycker är snyggt, tittar han upp i taket och funderar en stund. Där inne går sökaren igenom ett myller av olika uttryck, för att fastna på barnteckningarna hemma på kylen.

Jag gillar massor av saker, men jag inspireras nog mest av det ofärdiga och amatörmässiga. Det som inte är så tillrättalagt. Jag gillar också röriga miljöer, lägger han till.

(Vilken tur.)

I dag kombinerar Gustav Skoogh egna designuppdrag med undervisning som adjunkt på Designhögskolan och Institutionen för estetiska ämnen på Umeå universitet. Vikten av att bejaka den kreativa mångfalden är också kärnan i det han lär ut.

Det första han gjorde som lärare, var att bjuda in sina formgivarvänner till en serie av skärmmöten med studenterna – för att visa hur oerhört olika deras uttryck och arbeten kunde te sig. En av dem jobbar på ett modemagasin, medan en annan lärt sig att svetsa visuella element.

Allt är möjligt, menar Gustav:

Man kan pärla design, man kan rita med en sopkvast, man kan köpa stjärnor på Panduro att bygga typografi av. Men du kan också skapa ett strikt system i ett program. Allt ryms i det här fältet och alla har en plats i det.

Han erkänner självmant att hans idealism kan vara ”lite av en struggle på marknaden”, men att det finns de som uppskattar den desto mer. Och vem har sagt att det ska vara lätt? Kommunikation utan höga ideal, är rent av farlig:

Vi lever i en visuell tid. Det utnyttjas av företag och tveksamma politiska intressen. Då gäller det att vara medveten om kraften i branding. Det är starka droppar, säger han.

Men också ett motgift när världen känns för enkelriktad och trångsynt. Gustavs design kan bland annat ses i affischer och inlägg från UÅ2a – Umeås andra jazzklubb, som han är med och arrangerar. När vi ses arbetar han på den visuella identiteten till en kommande poddcastserie, P.S.DS, där föräldrar till barn med Downs syndrom skriver brev till sig själva.

Som en följd av den utvecklade fosterdiagnostiken, föds det betydligt färre barn med kromosomavvikelser i dag, än för tjugo år sedan.

Jag hoppas att podden kan nyansera hur vi som samhälle ser på varandra och även hur blivande föräldrar ser på KUB-tester, säger Gustav som själv är pappa till en sexåring med Downs syndrom.

Kanske har denna erfarenhet präglat hans världsbild mer än någon annan? Helt klart är att han välkomnar mångfalden i alla tänkbara sammanhang. I Umeås stadsbild, till exempel.

När han flyttade till stan för några år sedan, reagerade han starkt på att stadens publika affischtavlor endast tillät A3-format. Han ringde genast upp en kommuntjänsteman för att föreslå fler och friare ytor.

Förslaget blev inte hörsammat. Men några år senare, inför Arkitekthögskolans examensutställning, fick han chansen att lösa problemet, handgripligen.

Vi hade tagit fram stora fina affischer. Och eftersom vi inte ville täcka över någon annans affisch, så förlängde vi några affischtavlor på varsin sida. Det kändes lite busigt på ett oskyldigt vis.

På ett av arkivskåpen i Gustavs kontorsbås ligger en utfälld solfjäder med Pantones färgkarta. Genom fönstret ser vi Arkitekthögskolans brokiga fasad och en glimt av älven. Han är på jakt efter en egen lokal, säger han, även om det känns tråkigt att lämna det självklara sammanhanget på Konstnärligt campus. Men Sirka, som hans företag heter, behöver mer plats för det kreativa, rent fysiskt.